Många tankar...
Ni som har fler än ett barn, dras ni också ständigt med dåligt samvete? Jag känner att jag inte hinner med Rasmus alls. Jag var ju ensam med Rasmus i 5 år, det var bara han och jag. Jag prioriterade alltid honom först, vi lekte, hittade på grejer och jag hade ju all ledig tid att lägga på bara honom.
Nu har så mycket förändrats för honom, han har börjat skolan med alla krav som ställs på honom där, han har blivit storebror, vi har flyttat osv..
Han kanske egentligen tar allt detta med ro, det kanske bara är jag som känner mig ledsen för att jag inte hinner med på samma sätt. Numera ser ju dagarna helt annorlunda ut, det är många dagar då det enda jag gör med honom är läxläsningen, som han tycker är jättejobbigt, så det blir inte direkt någon mysig stund.
Han kräver väldigt mycket uppmärksamhet, kanske för att han alltid har fått mycket, aldrig har behövt be om det eftersom jag alltid har kunnat vara med. Vilket fall så behöver han mycket stöd i många situationer, och ofta känner jag att jag inte hinner och ofta slutar det då med bråk. Innan kunde jag alltid ligga steget före, finnas till hands för att han inte skulle kunna misslyckas. Med facit i hand var det nog dumt, för man måste ju misslyckas för att lära sig lyckas.
Hur som så fördelar jag numera mitt tålamod på två barn, där Ronja tar en stor del av det. Att inte få sova, att bli väckt så sjukt många ggr som vi blir per natt ger mig inte en chans att fylla på med tålamod. Jag upplever att jag inte gör annat än gnäller/skäller på Rasmus, jag är så trött och orkar inte. För honom är det nog en stor omställning, jag har varit väldigt tolerant mot mycket tidigare, då det inte störde som det gör nu. Slänga strumporna på golvet hur som helst är ju onödigt, tidigare har jag nog låtit det vara alldeles för många gånger. Nu blir jag arg varje gång. Han ska lägga strumporna i tvätten, men jag skulle ju kunna tala om det för honom istället för att skälla på honom. Hur ska han veta när det alltid varit okej innan?
Jag har en del att jobba med där, med mig själv. Vi ska gå igenom lite regler med honom i lugn och ro. Innan han vet vad som förväntas av honom så kan man ju inte räkna med att han ska veta. Han kan inte få skäll för något som han inte vet är "fel".
Det ger mig dåligt samvete, att jag inte hinner med honom ger mig dåligt samvete, att han nu åkte till sin pappa för det är roligare där ger mig dåligt samvete. Jag saknar honom hela tiden när han inte är hemma, men sen när han väl är det så hinner jag inte vara med honom ändå. :(
Jag funderar på alla er som har fler än två barn, hur sjutton hinner ni med? Har ni inte ständigt dåligt samvete för att ni inte hinner med barnen? Jag är ändå mammaledig, men Ronja tar all min tid, kraft och lust.
Gnäll, gnäll och gnäll. Ibland önskar jag att dygnet hade fler timmar, att vi hade mer tid helt enkelt.
Huuuaa. Nu ska jag försöka rycka upp mig. Mattias jobbar bara i morgon sen är han lite påskledig. Jag hoppas Rasmus kommer hem på torsdag, han ville stanna till fredag men han kanske ändrar sig. :)
Nu har så mycket förändrats för honom, han har börjat skolan med alla krav som ställs på honom där, han har blivit storebror, vi har flyttat osv..
Han kanske egentligen tar allt detta med ro, det kanske bara är jag som känner mig ledsen för att jag inte hinner med på samma sätt. Numera ser ju dagarna helt annorlunda ut, det är många dagar då det enda jag gör med honom är läxläsningen, som han tycker är jättejobbigt, så det blir inte direkt någon mysig stund.
Han kräver väldigt mycket uppmärksamhet, kanske för att han alltid har fått mycket, aldrig har behövt be om det eftersom jag alltid har kunnat vara med. Vilket fall så behöver han mycket stöd i många situationer, och ofta känner jag att jag inte hinner och ofta slutar det då med bråk. Innan kunde jag alltid ligga steget före, finnas till hands för att han inte skulle kunna misslyckas. Med facit i hand var det nog dumt, för man måste ju misslyckas för att lära sig lyckas.
Hur som så fördelar jag numera mitt tålamod på två barn, där Ronja tar en stor del av det. Att inte få sova, att bli väckt så sjukt många ggr som vi blir per natt ger mig inte en chans att fylla på med tålamod. Jag upplever att jag inte gör annat än gnäller/skäller på Rasmus, jag är så trött och orkar inte. För honom är det nog en stor omställning, jag har varit väldigt tolerant mot mycket tidigare, då det inte störde som det gör nu. Slänga strumporna på golvet hur som helst är ju onödigt, tidigare har jag nog låtit det vara alldeles för många gånger. Nu blir jag arg varje gång. Han ska lägga strumporna i tvätten, men jag skulle ju kunna tala om det för honom istället för att skälla på honom. Hur ska han veta när det alltid varit okej innan?
Jag har en del att jobba med där, med mig själv. Vi ska gå igenom lite regler med honom i lugn och ro. Innan han vet vad som förväntas av honom så kan man ju inte räkna med att han ska veta. Han kan inte få skäll för något som han inte vet är "fel".
Det ger mig dåligt samvete, att jag inte hinner med honom ger mig dåligt samvete, att han nu åkte till sin pappa för det är roligare där ger mig dåligt samvete. Jag saknar honom hela tiden när han inte är hemma, men sen när han väl är det så hinner jag inte vara med honom ändå. :(
Jag funderar på alla er som har fler än två barn, hur sjutton hinner ni med? Har ni inte ständigt dåligt samvete för att ni inte hinner med barnen? Jag är ändå mammaledig, men Ronja tar all min tid, kraft och lust.
Gnäll, gnäll och gnäll. Ibland önskar jag att dygnet hade fler timmar, att vi hade mer tid helt enkelt.
Huuuaa. Nu ska jag försöka rycka upp mig. Mattias jobbar bara i morgon sen är han lite påskledig. Jag hoppas Rasmus kommer hem på torsdag, han ville stanna till fredag men han kanske ändrar sig. :)
