Älska
Jag var inne på Lady Dahmers blogg och läste hennes inlägg om hur hon känner för sina barn. Jag lusläser hennes blogg och delar de flesta av hennes åsikter men just detta inlägg fick mig att fundera. Jag håller med om vissa delar, jag älskar mina barn på olika sätt, givetvis. De är inte samma person och jag älskar dem och deras personligheter på olika sätt, men absolut lika mycket. LD skrev att hon skulle välja en av dem om hon var tvungen. Jag skulle aldrig välja den ena före den andra.
Rasmus var min allra första riktiga kärlek. Jag hade aldrig någonsin tidigare upplevt de känslor han fick mig att känna. Kärleken till sitt barn slår ju alla tidigare känslor till människor såklart, men jag hade aldrig tidigare fårt uppleva en samhörighet med någon. Vi har levt själva i många år och vi har ett starkt band, ett band som bara han och jag delar. Jag älskar honom för allt han är, hans påhittighet, hans klokhet, hans skratt hans bestämda vilja, hans bus, hans kramar och hans stora hjärta.
Ronja är min sista förälskelse. Med henne känner jag ett lugnare, stabilare men också starkt band. Med henne har jag någon annan att dela känslorna med. Vi är två som älskar henne sådär ofantligt mycket. Jag älskar henne för allt hon är, hennes bestämdhet, hennes skratt, hennes nyfikenhet, hennes pilla-på-allt-jargong hennes vilja att lära, hennes bus och hennes fantastiska kramar. Hon är så liten än så det är svårare att beskriva hennes personlighet än Rasmus, men den syns tydligare för var dag.
Jag älskar dem på olika sätt, jag känner inte likadant för dem - men absolut lika mycket.
Däremot så känner jag ett större ansvar för Rasmus, eftersom jag, juridiskt sätt är ensam ansvarig. Många bitar får inte Mattias ta, och andra glömmer jag ofta bort att dela med honom. Detta måste jag bli bättre på.
Hur tänker ni? Det kan väl ändå inte vara vanligt att man rangordnar kärleken till sina barn?
