Men jag kan väl få en kraaam!?
Jag har funderat på det här med kramar och varför vissa tycker att det är okej att "ta" kramar från barn bara för att den vuxna vill ha en kram.
Jag skulle aldrig få för mig att krama någon om jag inte känner för det. Det spelar liksom ingen roll om jag brukar krama personen i fråga, vill jag inte så gör jag ju inte det.
Men varför finns det vuxna som tror att det är okej att krama barn som inte vill? Vad sänder det för signaler?
Jag har alltid sagt till Rasmus att han aldrig behöver ge någon en kram om han inte känner för det, ingen ska krama eller klappa på honom mot sin vilja. Mig vill han oftast krama, men inte alltid.
De gånger han inte vill så slipper han givetvis, och inte blir det en grej av det.
Jag hade ju kunnat säga som så många andra; Men jag kan väl få en kraaaam? med ledsna ögon.
Jag blir glad när han istället säger nej, jag vill inte. Då har han ju förstått att han äger rätten till sin kropp och att ingen ska ta på honom om han inte känner för det.
Det är inte artigt att kramas. Det är artigt att hälsa och säga tack.
