MatildaTh

Hon är så klok. Jag kopierade rakt av istället för att klistra in en länk som ingen orkar öppna.




För det första: Ditt utseende är det ­viktigaste du har.
För det andra: Din vikt, din kroppsbyggnad, din hud, ditt hår och dina ­tänder kan aldrig vara bra nog.
För det tredje: Sex är en transaktion. Något du byter mot kärlek och uppmärksamhet.
För det fjärde: Världen är en ensam där alla konkurrerar mot alla.
För det femte: Det är normalt att ­någon som inte ens tycker om dig har sex med dig.
För det sjätte: Svaret på alla livets problem är att köpa något.



Håller du med om allt detta behöver du inte läsa vidare. Om du inte gör det bör du vara medveten om att det är vad din dotter får lära sig.
Ovanstående är de budskap som ­forskarna har identifierat i dagens tv-­underhållning och är det då konstigt att unga flickor tvivlar på sitt eget värde?

Barnpsykologen Steve Biddulphs bok ”Raising girls” har slagit ner som en bomb internationellt.
I veckan har en väggmålning på Tunaskolan i Luleå diskuterats över hela ­Sverige. Varför ska sexuella trakasserier framställas som något roligt? tyckte den 14-åriga Astrid Johansson, och precis som Åsa Petersen konstaterade i Norrbottens-Kuriren är det mest upprörande hur skolan sedan behandlar henne. Tjejer som säger sin mening är överkänsliga och har ingen humor, antyder man i olika ­anslag, men är budskapen om kvinnors sexualitet verkligen så harmlösa?

Huvudpoängen i Steve Biddulphs bok är att människan inte är menad att vara deprimerad. Särskilt inte i femton­­år­såldern. Om vi de senaste tio åren har
sett en fullständig epidemi av tjejer som mår dåligt måste det bero på att något är fel.

Vi måste förstå att våra döttrars barndom inte är som vår. Att vara 14 år i dag är som att vara 18 för 20 år sedan. De flesta åttaåriga flickor har redan börjat oroa sig för sin figur. Det finns tolvåringar­ som vägrar gå ut utan smink. Tidningar ­riktade till flickor i tio- till fjortonårs­åldern diskuterar oralsextekniker. Vi behöver ­inte moralisera, men vi behöver fråga oss om det är en bra idé.

Flickor kan förlora upp emot ­fyra år av sin barndom och det är år de hade behövt för hela sin utveckling, skriver Biddulph.

För några år sedan rasade Sverige – med det social­demokratiska socialdepartementet i spetsen – mot ”sexualiseringen” av unga flickor. Vi borde snarast ha pratat om ”avsexualiseringen”. Vad forskarna ser är nämligen hur unga tjejer uppfattar sex mer och mer som något negativt. Det är något som man gör för att ”pojkarna vill”, något som känns mer okej om man dricker sig full och framförallt är det något som ”bara händer”.
Det är den urgamla idén om att kvinnor bör ”sära på benen och ­tänka på fosterlandet” som har kommit tillbaka i kommersiell skepnad. Den kryper in i våra döttrars sovrum via tv, reklam och ­internet förklädd till ”sexuell frigörelse”.
De putande läpparna i modemagasinen är inte ”sexualisering”, de är plast.
Budskapet tar flickorna 50 år tillbaka i tiden: kvinnlig­hetens värde finns i hur till­talande du är. Samma bloggare som ­skriver om självkänsla ägnar ­vartannat inlägg åt att göra reklam för ­olika skönhetsprodukter. Budskapet som upprepas är att det inte finns något ­problem som ­inte kan lösas med hjälp av konsumtion.
Problemet är att det inte är sant samt att ingen säger detta till unga tjejer.
Vi begränsar deras liv innan de ens kan gå. ”Titta, tre kaniner på ängen!”, säger vi till en pojke. ”Titta vilka söta kaniner!”, säger vi till en flicka.
Med pojkar lyfter vi fram siffror, med flickor lyfter vi fram känslor.
Det finns väl inget större skäl att rasa mot flickor i rosa och pojkar i blått. Bara de kan röra sig. Problemet är småflickor i kläder som är så opraktiska att de inte kan göra annat än sitta stilla och se söta ut. Helst på en bild på mammas blogg.
”Tycker du inte att ditt barn är tillräckligt gulligt i t-shirt och sparkbyxor bör du läsa färre modetidningar”, skriver ­Biddulph.

Kommersialiseringen av barndomen begränsar deras fantasi. Det är lätt att känna igen sig: Det är ofta de leksaker som kommer utan namn, varu­märke ­eller färdig värld som blir de mest ­älskade.
Treåringen i mitt liv har en grön mjukisödla. Det var ungefär det enda man kunde säga om honom när han kom. Nu heter han Gecko och har en fullt utvecklad personlighet komplett med neuroser, rädslor och en ovana att stoppa flugor i vuxna människors te.
Problemet med de hårt marknads­förda leksakerna och deras färdigkonstruerade världar är att de programmerar ­barnet i stället för tvärtom. Och de gör flickornas tillvaro mindre än pojkarnas. Killarna leker i Legovärlden. Flickorna har fått ett eget litet getto där som heter ”Heartlake city”.
Vi har svårt att ta in unga flickors dåliga självkänsla eftersom vi vet att det handlar om oss själva. Det är vi som ­visar upp dem som modemedvetna dockor på Facebook. Det är vi som tvivlar på vårt eget värde och inte reagerar över hur kvinnor framställs i media. Som den ­amerikanska feministlegenden Gloria Steinem säger: ”Varje gång en kvinna går förbi en spegel och säger något kritiskt om sig själv finns en liten flicka i när­heten som hör henne”.
Ingen trettonåring kommer att tro på mamma som säger ”du är så vacker ­gumman” om hon aldrig har hört mamma säga att hon själv tycker att hon är ­vacker.
Det är inte någon separat ungdomsvärld ”där ute på nätet” som unga tjejer lider av. Det är vår egen värld.
De vill bara vara vuxna. Problemet är vad ”vuxen” i dag innebär.

Katrine Kielos