Blod är tjockare än vatten...
...hittade någon på och förde ordspråket vidare. Jag är en av dem som inte delar den uppfattningen. Den enda självklara kärlek som har sin grund i blodsband är kärleken en förälder känner till sitt barn.
Som mamma älskar jag mina barn. Alltid och oavsett vad de säger eller gör. Villkorslöst. Den kärleken är såklart inte ömsesidig, möjligtvis nu när de är små och behöver mig. När de blir vuxna och självständiga så hoppas jag att jag har gjort mig förtjänt av deras kärlek.
Man föds in i en släkt och med dem får man sina första relationer. Men under livets gång har jag skaffat mig egna relationer. Vissa av dem har växt så starka, djupa och är så viktiga att jag aldrig någonsin skulle vilja leva utan dem. Människor som jag utan att tveka känslomässigt ser som min familj. För mig är det svårt att förstå hur man väljer de viktigaste människorna i ens liv enbart för att de är släkt.
Jag älskar mina syskon, allihop, även om jag har en närmare relation med mina systrar än min bror. Men, jag älskar dem inte för att de är mina syskon, jag älskar dem för de fantastiska människorna de är. För vad vi har och vad vi har gått igenom. Däremot så är jag tacksam att vi är just syskon, annars skulle jag ju gått miste om dem.
En sak som jag däremot tror beror på att vi är just syskon är att jag och min storasyster ofta har upptäckt att vi har telepatisk förmåga. Jag tänker på det hon gör, samtidigt. Vi har upplevt detta flera gånger. Det tror jag har med vårt blodsband att göra.
Påtvingade dåliga relationer, kan aldrig vara bra. Men det är just det som händer när man inte har högre krav på sin familj än att de ska vara just släkt.
