MatildaTh

Respekt är inte något man får. Det är något man förtjänar. Som förälder vill man att barnen ska visa en respekt. Denna respekt är inget man kan uppfostra eller skälla sig till. Som mamma visar jag mina barn respekt genom att visa att de är viktiga och utesluter dem aldrig. Jag låter dem visa känslor, även om det är känslor som ilska så måste de få yttra dem. Man kan inte tvinga barn att sluta gråta/gnälla/vara arga bara för att man som förälder tycker att de reagerar för småsaker. Vem är jag att värdera deras känslor? Hur kan jag känna hur det känns för dem? För mig kanske det är en småsak men för dem är det viktigt.

En annan sak som jag anser är viktig för att få barnen att respektera mig är att jag låter dem bestämma över sina saker och sitt rum. De bestämmer till vem och när tillträde ska ske till deras rum. Bara för att jag bjudit hit en kompis som har med sig sina barn betyder inte det att mina barn måste leka med de barnen och ännu mindre att de måste släppa in dem i sitt rum. Mina barn har inte bett om att få leka, och jag tänker inte tvinga dem.

När jag var liten fick jag ta med mig "kompisar" ner på rummet, vare sig jag ville eller ej när mina föräldrar hade besök. Jag skulle också låta mina syskon vara med om de ville när jag väl hade bjudit hem kompisar själv. Jag var tvungen att låna ut mina saker fast jag inte ville, för att alla skulle få prova.

Vidare måste man lyssna på barnen, som sagt är deras känslor viktiga, deras tankar är viktiga och de ska också få komma till tals.

Som vuxen skulle inte jag umgås med någon som jag inte känner för - varför skulle jag då tvinga mina barn?
Jag skulle heller aldrig låna ut mina favoritgrejer om jag inte ville - så varför tvinga barnen?
Jag anser att mitt hem är min borg och här bestämmer jag - mina barn har sina rum som deras " borg" och där bestämmer de.

Nu har Rasmus sagt ifrån, han vill inte att någon går in på hans rum när han inte är hemma ( jag får, om jag städar :p) så då respekterar vi det här hemma. Kommer det barn på besök när han inte är hemma så är hans rum off limit.

Jag vet att inte alla delar min uppfattning här, men jag anser att det är jätteviktigt. Vad tycker ni? Hur gör ni?

Luleå it is.

På torsdag!!

Idag fick jag ställa klockan för att hinna med allt som skulle göras. Plugga, hämta barnen, sen hämtade vi släp, lämnade Ronja hos mamma för att sedan åka och hämta Emeli och fylla släpet för att slänga skräp och köra möbler till hennes nya lya. Efter det var det äntligen dags för middag, lite senare än vanligt eftersom klockan var 20.30 då.

Sen slängde vi barnen i säng, fortsatte med plugget, Mattias somnade bredvid mig på soffan och jag har äntligen skrivit färdigt uppgiften och nu ska jag försöka varva ner och lägga mig själv.

I morgon fortsätter dagen i samma takt, och så ser resten av veckan ut. Huuah.

God natt!

Nu är det tydligen fritt för rasisterna att publicera reklam i mitt flöde. Jag skrev ett meddelande till Facebook om detta. Återkommer med svar.

Jag började dagen som vanligt med mitt usla morgonhumör, (hur tränar man bort sånt?) jag hällde fixade frukost, klädde barnen och när jag äntligen kunde ta mitt kaffe så häller jag ut det. Jag liksom bara släpper koppen över soffbordet. Varför?!

Utan kaffe med ungarna i bilen så backar jag ut helt ovetandes om att min granne gör detsamma. Tur att han var mer vaken än jag. Jag har många gånger sagt till mig själv att jag borde ha körförbud all tid före klockan 09.00. Det kanske inte vore en dum idé.

Nu är det plugg och muntlig redovisning i eftermiddag. Huuuah.

Nu ska jag ta upp lite saker som jag tycker är mycket irriterande.

1. Att ha en sambo/man som ställer upp/hjälper till är inte synonymt för ett jämställt förhållande. I ett jämställt förhållande tar båda ANSVAR.

2. - "men det ääääär ju skillnad på kvinnor och män!" Ja, men inte för att vi är födda med dessa skillnader, vi är lärda hur en kvinna respektive man ska vara. Det är därför det är viktigt med genustänk i barnuppfostran.

3. Att dra alla över en kant? Över ett stup då eller? En KAM ska det vara, inget annat.

4. " Jag är inte rasist, men..." - Jo du är rasist, troligtvis tillhör du begåvningsreservern också.

5. Hen är inte ett onödigt ord. Hen behövs för att få bort de traditionella könsrollerna i samhället, men har många fler funktioner än så. (men det får bli ett eget inlägg om det.)

6. Yttrandefrihet är inte detsamma som att fritt kränka andra.

7. Ge dig inte in i en debatt om du inte har argument för din sak.

8. Var källkritisk! Vem som helst kan skriva och vinkla vad som helst, men att hoppa över källkritiken och vara naiv är inte en bra kombo. Tro inte på allt du läser och hör!

9. Genustänk innebär inte att klä pojkar i rosa och flickor i blått. Det handlar om att ge barnen 100 möjligheter istället för 1. Det handlar om att erbjuda (oavsett kön) bilar, dockor, rosa, lila, pussel, snickarbänk osv. Ja, ni fattar. Inte begränsa, utan att öka möjligheterna för barnen.

10. Att vara feminist innebär inte att man måste vara hårig. Att folk är så pantade och faktiskt tror att det är så, ger mig en inre längtan om att göra rastaflätor av allt mitt kroppshår, i ren protest. ( Jag ska förklara vad feminism är i ett separat inlägg, nu hinner jag inte.)

Tack och hej

Jag tror att samtliga forskare som drog denna slutsats, är män.

Nu är jag inne på sista veckan av historiaplugg. Inte ett enda av mina fyra arbeten har blivit rättade, när jag kontaktade läraren förra veckan om detta lovade han att det skulle ske senast under morgondagen. Det var en vecka sen och jag har ännu inte fått någon respons.

Det är så dåligt!

Mitt läkarbesök var snabbt avklarat. Mina hudförändringar var ofarliga. Skönt. Min höftproblematik är inget som har med lederna att göra, som jag trodde. Däremot så har jag problem med muskelfästet i höften, vilket resulterar i smärta.
Mina knän är en saga för sig. Åkomman heter chandromacia patellae. Vilket i praktiken innebär att det är broskbildningen bakom knäskålen som det är fel på.
Detta ger smärta, svårigheter att gå i trappor, sitta på huk, sitta still i trånga utrymmen (bil,flyg, bio osv).

Det enda som lindrar är att ha stark muskulatur. Lindrar, smärtfri lär jag aldrig bli. Men jag får absolut inte träna hur jag vill. Jag ska undvika trappor, cykla, hoppa, springa och studsa. Det gör smärtan värre. Så sjukgymnastik nästa.

Det känns skönt ändå att veta att jag faktiskt har en diagnos som gör att det smärtar. Jag är inte inbillningssjuk och lat och låter bli att träna till varje pris. (dock är jag lat och hatar träning)

Men de få gånger jag har funnit en gnutta motivation till att gå på gym, ett gympapass eller liknande så har det bara gjort ont. Lat + smärta är en oerhört stark anledning att låta bli.

Men nu som sagt blir det sjukgymnastik. Hoppas det lättar.

Jag har även hunnit med att göra en Rotfyllning from hell idag. Det gör så ont, så nu har jag tagit tradolan och bäddat ner mig. God natt en stund.

http://mobil.aftonbladet.se/a/www/16207536

• Att skolans hemsida ligger nere, jag behöver plugga!
• Människor utan driv och mål i livet.
• Pessimister som enbart klagar.
• Pantade människor och påtvingade bekantskaper.

Alltså, det kanske bara är jag som är sjuk i huvudet och funderar på sånt här. Men, får man sämre känsel i snippan när man kommer upp i ålder? Vad kan det annars finnas för förklaring till att kvinnor 50+ har byxorna så högt upp att de skär in både här och där? Jag menar, okej att de kanske inte bryr sig om hur fult det är, men det gör ju skitont! Har de ingen känsel?
klädsmaken må vara förlorad, men känseln?

Jag har inte riktigt hunnit blogga. Men nu är jag på Lunden de kommande nätterna så då borde jag hinna dikta ihop något. :)

Hon är så klok. Jag kopierade rakt av istället för att klistra in en länk som ingen orkar öppna.




För det första: Ditt utseende är det ­viktigaste du har.
För det andra: Din vikt, din kroppsbyggnad, din hud, ditt hår och dina ­tänder kan aldrig vara bra nog.
För det tredje: Sex är en transaktion. Något du byter mot kärlek och uppmärksamhet.
För det fjärde: Världen är en ensam där alla konkurrerar mot alla.
För det femte: Det är normalt att ­någon som inte ens tycker om dig har sex med dig.
För det sjätte: Svaret på alla livets problem är att köpa något.



Håller du med om allt detta behöver du inte läsa vidare. Om du inte gör det bör du vara medveten om att det är vad din dotter får lära sig.
Ovanstående är de budskap som ­forskarna har identifierat i dagens tv-­underhållning och är det då konstigt att unga flickor tvivlar på sitt eget värde?

Barnpsykologen Steve Biddulphs bok ”Raising girls” har slagit ner som en bomb internationellt.
I veckan har en väggmålning på Tunaskolan i Luleå diskuterats över hela ­Sverige. Varför ska sexuella trakasserier framställas som något roligt? tyckte den 14-åriga Astrid Johansson, och precis som Åsa Petersen konstaterade i Norrbottens-Kuriren är det mest upprörande hur skolan sedan behandlar henne. Tjejer som säger sin mening är överkänsliga och har ingen humor, antyder man i olika ­anslag, men är budskapen om kvinnors sexualitet verkligen så harmlösa?

Huvudpoängen i Steve Biddulphs bok är att människan inte är menad att vara deprimerad. Särskilt inte i femton­­år­såldern. Om vi de senaste tio åren har
sett en fullständig epidemi av tjejer som mår dåligt måste det bero på att något är fel.

Vi måste förstå att våra döttrars barndom inte är som vår. Att vara 14 år i dag är som att vara 18 för 20 år sedan. De flesta åttaåriga flickor har redan börjat oroa sig för sin figur. Det finns tolvåringar­ som vägrar gå ut utan smink. Tidningar ­riktade till flickor i tio- till fjortonårs­åldern diskuterar oralsextekniker. Vi behöver ­inte moralisera, men vi behöver fråga oss om det är en bra idé.

Flickor kan förlora upp emot ­fyra år av sin barndom och det är år de hade behövt för hela sin utveckling, skriver Biddulph.

För några år sedan rasade Sverige – med det social­demokratiska socialdepartementet i spetsen – mot ”sexualiseringen” av unga flickor. Vi borde snarast ha pratat om ”avsexualiseringen”. Vad forskarna ser är nämligen hur unga tjejer uppfattar sex mer och mer som något negativt. Det är något som man gör för att ”pojkarna vill”, något som känns mer okej om man dricker sig full och framförallt är det något som ”bara händer”.
Det är den urgamla idén om att kvinnor bör ”sära på benen och ­tänka på fosterlandet” som har kommit tillbaka i kommersiell skepnad. Den kryper in i våra döttrars sovrum via tv, reklam och ­internet förklädd till ”sexuell frigörelse”.
De putande läpparna i modemagasinen är inte ”sexualisering”, de är plast.
Budskapet tar flickorna 50 år tillbaka i tiden: kvinnlig­hetens värde finns i hur till­talande du är. Samma bloggare som ­skriver om självkänsla ägnar ­vartannat inlägg åt att göra reklam för ­olika skönhetsprodukter. Budskapet som upprepas är att det inte finns något ­problem som ­inte kan lösas med hjälp av konsumtion.
Problemet är att det inte är sant samt att ingen säger detta till unga tjejer.
Vi begränsar deras liv innan de ens kan gå. ”Titta, tre kaniner på ängen!”, säger vi till en pojke. ”Titta vilka söta kaniner!”, säger vi till en flicka.
Med pojkar lyfter vi fram siffror, med flickor lyfter vi fram känslor.
Det finns väl inget större skäl att rasa mot flickor i rosa och pojkar i blått. Bara de kan röra sig. Problemet är småflickor i kläder som är så opraktiska att de inte kan göra annat än sitta stilla och se söta ut. Helst på en bild på mammas blogg.
”Tycker du inte att ditt barn är tillräckligt gulligt i t-shirt och sparkbyxor bör du läsa färre modetidningar”, skriver ­Biddulph.

Kommersialiseringen av barndomen begränsar deras fantasi. Det är lätt att känna igen sig: Det är ofta de leksaker som kommer utan namn, varu­märke ­eller färdig värld som blir de mest ­älskade.
Treåringen i mitt liv har en grön mjukisödla. Det var ungefär det enda man kunde säga om honom när han kom. Nu heter han Gecko och har en fullt utvecklad personlighet komplett med neuroser, rädslor och en ovana att stoppa flugor i vuxna människors te.
Problemet med de hårt marknads­förda leksakerna och deras färdigkonstruerade världar är att de programmerar ­barnet i stället för tvärtom. Och de gör flickornas tillvaro mindre än pojkarnas. Killarna leker i Legovärlden. Flickorna har fått ett eget litet getto där som heter ”Heartlake city”.
Vi har svårt att ta in unga flickors dåliga självkänsla eftersom vi vet att det handlar om oss själva. Det är vi som ­visar upp dem som modemedvetna dockor på Facebook. Det är vi som tvivlar på vårt eget värde och inte reagerar över hur kvinnor framställs i media. Som den ­amerikanska feministlegenden Gloria Steinem säger: ”Varje gång en kvinna går förbi en spegel och säger något kritiskt om sig själv finns en liten flicka i när­heten som hör henne”.
Ingen trettonåring kommer att tro på mamma som säger ”du är så vacker ­gumman” om hon aldrig har hört mamma säga att hon själv tycker att hon är ­vacker.
Det är inte någon separat ungdomsvärld ”där ute på nätet” som unga tjejer lider av. Det är vår egen värld.
De vill bara vara vuxna. Problemet är vad ”vuxen” i dag innebär.

Katrine Kielos

Idag är jag på rosendala och jobbar. Jag har aldrig varit här innan, och här är det lätt att gå vilse vill jag lova. Det känns bra ändå, hittills är jag positivt överraskad vad det gäller mina bemanningsnätter. Jag väntar fortfarande på att hamna på det där stället där man inte känner sig riktigt välkommen.

Förhoppningsvis slipper jag det. De flesta ställen är bra faktiskt. Nu laddar jag för några nätter ledigt. Det ska bli skönt.

Hej hopp.

Jag tycker det är roligt att jobba i bemanningen, men det kommunen är stor och hittills har jag varit på olika ställen varje gång. Det känns en aning frustrerande ibland, nya rutiner, ny personal och nya vårdtagare. Och alla dessa namn att lägga på minnet.

I morgon ska jag vara på havsörnen. På söndag är jag obokad än så länge. Om jag inte bokas så ska jag vara på Lunden.

Rasmus är pigg idag, vilket är skönt. Jag ska till tandläkaren - igen. Jag längtar till jag är klar måste jag säga. Huuuua. Dyrt blir det, men skönt att slippa dras med ständig tandvärk.

Nu ska vi äta frukost, Rasmus och jag.